inteheltsomdu

Den här berättelsen börjar med det första jag någonsin kommer ihåg...
Ett första minne ska vara glatt, ett första minne ska vara något bra. Men så var det inte i detta fallet.

Jag kommer ihåg den natten, mamma var nere på den vanliga krogen hon brukade vara på.
Det var på den tiden man fortfarande kunde röka på krogarna, man kunde stojja och ha sig bäst man ville...
Mamma älskade den krogen. Hon brukade vara där ganska ofta.
Men denna kväll var inte som vanligt, 7 år gammal lämnar hon mig hemma och säger att hon kommer tillbaka runt 8 tiden.
Eftersom jag hade för mycket respekt för min mamma kunde jag inte säga ifrån.
Jag vågade inte.
Hon gav mig nyckeln om jag kanske skulle gå ner till min kompis som bodde på samma gård. (Paulina)

Klockan 6 började bolibompa och jag satt fast spikad vid tv:n fast det var ett rejält blåsväder utanför.
Jag kommer ihåg att det var pippi långstrump som var på tv:n... Den tecknade versionen.
Jag älskade pippi.

Bolibompa slutade. Det var mörkt ute. Jag gick ut i köket och kollade på klockan. 7 var den.
Det var mörkt ute och vinden gjorde att fönstrerna skallrade ibland.
Min mörkrädsla började sätta in, jag var liten... jag var rädd... jag ville till mamma.
Klockan blev 8 och ingen mamma var hemma.
Klockan blev halv 9... ingen mamma hemma.
Jag gick ut på balkongen och såg ingen skymt av henne.

Sista gången jag kollade på klockan var klockan 9. Då bestämde jag mig.
Jag satt på mig min blåa jacka och mina rosa dojjor med karborband på.
Jag skulle hämta mamma, jag var rädd.
Jag låser dörren med nyckeln mamma gett mig och jag går in i hissen.
Vi bodde högst upp på sjätte våningen, så hiss var nödvändigt.

Den kvällen klev jag ut, 7 år gammal för att hitta mamma, i stockholm.