BBF
Min bästa kompis hette Paulina. Hon bodde precis under mig i huset breve.
Jag träffade henne en solig dag när jag var ute i lekparken på baksidan.
Minns det så väl som om det vore igår. Jag har fortfarande kvar det kortet på oss
som hennes mamma knäppte under den första dagen vi träffades.
Hon hade precis flyttat hit från Ryssland och kunde inte mycket svenska.
Men eftersom jag kunde ganska bra engelska för en 6-åring så pratade vi engelska med varandra.
Hon började i min klass i början av sommaren och vi tog alltid sällskap till skolan,
jag lärde henne svenska ord och vi blev världens bästa kompisar.
Hon hade ett gosedjur som var en apa, när jag fyllde 7år fick även jag en, en My little monkey.
Den apan var mitt allt, hon sov med mig, han kollade på tv med mig, han lekte med mig och paulina och hennes apa.
Vi fyra var bästa vänner.
Det var Paulina som lärde mig att bästa kompisar verkligen finns, eftersom jag aldrig haft en riktig kompis.
Hon var den som tröstade mig när jag var ledsen över mamma, hon var den som stod och väntade på mig när jag skulle hem från dagmamman när mamma jobbade sent, det var hon som alltid fanns några trappor ner.
Jag fick nästan 3 underbara år med denna tjej.
Sen berättade mamma en sak, jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt 9 åriga liv...
Vi skulle flytta från stockholm.
Vi skulle inte flytta 2 hus bort, vi skulle inte flytta några kilometer bort... Vi skulle flytta ifrån stockholm...
Dagen kom och flyttbilen stod utanför längst nere på gården.
Både jag och Paulina stod och grät... jag fick en liten dekorsten av henne.
Den har jag fortfarande kvar.
Hela resan satt och klämde på den stenen. I andra handen hade jag min apa.
Om en 9åring kan känna saknad... var det det jag gjorde då.
Jag träffade henne en solig dag när jag var ute i lekparken på baksidan.
Minns det så väl som om det vore igår. Jag har fortfarande kvar det kortet på oss
som hennes mamma knäppte under den första dagen vi träffades.
Hon hade precis flyttat hit från Ryssland och kunde inte mycket svenska.
Men eftersom jag kunde ganska bra engelska för en 6-åring så pratade vi engelska med varandra.
Hon började i min klass i början av sommaren och vi tog alltid sällskap till skolan,
jag lärde henne svenska ord och vi blev världens bästa kompisar.
Hon hade ett gosedjur som var en apa, när jag fyllde 7år fick även jag en, en My little monkey.
Den apan var mitt allt, hon sov med mig, han kollade på tv med mig, han lekte med mig och paulina och hennes apa.
Vi fyra var bästa vänner.
Det var Paulina som lärde mig att bästa kompisar verkligen finns, eftersom jag aldrig haft en riktig kompis.
Hon var den som tröstade mig när jag var ledsen över mamma, hon var den som stod och väntade på mig när jag skulle hem från dagmamman när mamma jobbade sent, det var hon som alltid fanns några trappor ner.
Jag fick nästan 3 underbara år med denna tjej.
Sen berättade mamma en sak, jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt 9 åriga liv...
Vi skulle flytta från stockholm.
Vi skulle inte flytta 2 hus bort, vi skulle inte flytta några kilometer bort... Vi skulle flytta ifrån stockholm...
Dagen kom och flyttbilen stod utanför längst nere på gården.
Både jag och Paulina stod och grät... jag fick en liten dekorsten av henne.
Den har jag fortfarande kvar.
Hela resan satt och klämde på den stenen. I andra handen hade jag min apa.
Om en 9åring kan känna saknad... var det det jag gjorde då.
Kommentarer
Trackback
